Ska, i ett försök att stärka självkänslan, skriva ned följande saker varje kväll: 3 saker du varit tacksam över under dagen, 3 saker som du är nöjd med dig över, 3 saker som gjort dig glad.

(Eftersom jag inte har/orkar köpa någon skrivbok skriver jag dom här på vintervindar.)

Jag är nöjd med mig över

- Att jag orkade ta mig till stan och prova kläder 

Jag är glad över

1. Jag äter. 

2. Jag har en jävla ångest.

3. Jag saknar livet.

4. Jag är rädd.

5. Jag vill.

6. Jag åt kanske för lite lunch, men tog några tuggor glass precis för att komma ikapp.

7. Jag är så jävla mycket starkare än en psykisk sjukdom. 

8. Jag ska dricka vin imorgon.

9. Jag är snygg. 

10. Jag är bäst.

 

Jag förstår inte hur jag kan vakna hungrig efter det abnorma kvällsmålet igår. Mjukmacka med keso och vaniljcheesecake med hallonglass. Ångesten var enorm & magen ett fläskberg. Men är det priset för att bli frisk och fri så betalar jag det. För jag orkar inte mer.

Kära ätstörning. Vi har (mer eller mindre) levt tillsammans i sju års tid, och nu är det hög tid att vi pratar. För det här förhållandet vi har, det fungerar inte. Har aldrig gjort, kommer aldrig göra. För du och jag, vi är en omöjlig ekvation (inte för att låta som en bitch eller så, men tror i ärlighetens namn att du inte funkar med någon.) Det spelar ingen roll hur hårt vi än kämpat, vi går skiljda vägar här och nu, för all framtid. Och den här gången menar jag det. Vi blir aldrig tillsammans igen, jag kommer inte prova en sista gång nånsin igen. Varje nytt försök som du säger ska gå så bra, slutar i kastastrof. Efter sju år vet jag att du tar och tar från mig, för att aldrig ge något tillbaka. Att byta mina vänner, mina skratt, mitt utseende, mina föräldrars lycka, mitt hår, min energi, min lust att leva mot absolut ingenting är inte okej. Och jag kommer aldrig lyssna på dina ord igen. Jag får äta upp potatisen, jag får äta glass en vardagskväll, jag får dricka drinkar på krogen. Från och med nu bestämmer bara jag. För du lever inte i mig längre. Du är efter sju år dumpad. Utkastad. Hatad. Och du kommer aldrig aldrig tillbaka till min kropp igen. Den är från och med denna dag min och bara min, och i den ska jag må bra och leva ett jävligt lyckligt och långt liv. Allt som jag inte kunde med dig ska jag göra. För utan dig kommer jag vilja umgås med vänner, resa, skratta, plugga. Jag hoppas du tar denna dumpning okej. Eller nej, det gör jag inte. Jag hoppas du får uppleva ångest som river sönder ditt inre, ett självhat utan dess like, bråk från helvetet med dina föräldrar och tårar nog att vattna alla risfält i Asien. För det har jag upplevt på grund av dig. Det är väl inte mer än rätt att jag ger dig samma privilegier?

Ha nu ett fint liv utan mig. För det ska jag ha utan dig.

Ok nu ska jag vara ärlig. Jag är rädd. Livrädd. För att bli tjock igen, med ett bmi (förstår inte att jag skriver ut detta) på 22,5.

För ett år sedan kallade de mig snygg/sexig/het/söt. Nu är komplimangerna få, och då riktas de mot min klädstil. Mitt hår (som var långt, tjockt, glansigt) tappar jag och utan min energi blir jag ful, tom, tråkig. Alldaglig. Jag som stack ut förra sommaren, för att jag var så vacker (om man ska tro på vad vänner/okänt folk/pojkar/släkt sa) Jag var blek med mörkt hår klarblå ögon och mörka ögonbryn. Nu är håret blekt med en hemsk utväxt (för jag bryr mig inte om att färga/vårda det) huden torr och ögonen tomma.

 

Fanns det en garanti att jag skulle bli som den flickan igen, skulle jag satsa fullt på en viktuppgång. Äta äta äta tills jag mådde illa. Men det finns ingen sån garanti. Det kan lika gärna sluta i att jag får ett bmi på 22,5 igen. Bli tjock, fet, vidrig. Igen. Jag grät varje dag när jag vägde så. Kunde inte se mig själv i en spegel utan att vilja dö. Jag försökte svälta men hade tappat förmågan. Det gick inte, utan slutade i att jag varje kväll åt ben&jerry, chips, godis, mumsmums, semlor, kakor, choklad. Fy fan så vidrigt jag mådde och såg ut. Jag grät av lycka och fick sånna enorma kickar i våras, när jag insåg att jag visst kunde svälta. Ana fanns hos mig igen och benen började sticka fram. Lycka lycka lycka. Tills jag påminns om att ana bara är ensamhet, gråt, äckel, död. Det är bara fan att det ska vara så läskigt att lämna henne. 

 

Ny dag nya tag. Jag har ätit frukost fast jag känner mig (och är) som en uppsvälld köttbulle. Rund och ful och vidrig. Känns som jag gått upp alla de kilos undervikt jag en gång (förra veckan) hade (och slet hårt för att få.) Frukosten blev iallafall fullvärdig. Två mjuka mackor med skinka, keso, gurka, örtsalt samt fem vindruvor och kaffe med mellanmjölk. 

Å-n-g-e-s-t.

Ångest ångest ångest. Har ätit för mycket idag och vill d.ö. Tack & hej.

En ny dag. Solig som den igår. Och den dagen innan. Jag vill kräkas, gråta, dö för allt jag missar. Mina vänner, fester, dans, pojkar, skratt. Jag vill leva, men vet inte hur. Igår sprang jag i skogen utanför. Dumt och barnsligt, men tog igen det genom att äta godis. Vilket gav ångest från helvetet såklart. 

 

Gråter, för att han alltid är bättre än mig. Snällare. Duktigare. Klokare. Gladare. Bättre. Jag är blott en skugga av hans avbild, mer blir jag aldrig. Varför kan jag aldrig vara bra nog? Tillräcklig? Jag äcklas av mitt självaste väsen, av min kropp, av mina tankar. Allt som jag består av är äckligt. 

Återigen sommar återigen sjukskriven återigen läkarundersökningar återigen hemma återigen matschema återigen övervakning. Varför kommer jag inte bort från detta helvete? För jag vill inte. Jag vill leva men vet inte hur. Jag vill andas djupt men kippar ständigt efter andan. Jag vill allt men har inget i min hand. Utom anorexin.  

Vänta. En sekund bara. Andas. Pausa. Snart så. För livet består av det som stavas v-ä-n-t-a-n. Mitt liv iallafall. Men jag vill inte vänta. Jag vet bara inte hur jag slutar vänta (på dig.)

Nu är det tungt. Jag. Orkar. Inte.

  

Jag har gått från att vara en försiktig och tyst 13åring till en så kallad estet på 20 år som skrattar för högt och dricker för mycket rödvin. Under de sju år som gått, från vinter till vår till sommar till höst för att åter bli vinter, har jag förblivit ätstörd. Ångest rädsla panik. Mat vikt kalorier. Min vardag. Antingen har jag ätit för mycket eller för lite. De gånger jag haft mens i mitt liv kan jag räkna på mina fingrar, och jag är ständigt trött. Orkar inte vakna orkar inte andas. Fy fan för ätstörningar.