God eftermiddag. Sitter med blött hår efter en ordentlig inpackning (stackars hår som fått lida av så lång tid av svält...) och kämpar med att tänka positiva tankar. Hela tiden velar jag fram och tillbaka hurvida jag ska äta eller inte. Svälta eller leva liksom (fan vad enkelt egentligen) Det är det jobbigaste med att jobba själv. Det och att jag inte behöver väga mig. Liksom jag vet inte vad jag väger (hur mycket jag går upp) vilket är både enormt frusterande och avslappnande. Jag vet när jag nått mitt mål, när jag återfår min mens och passar bra i förra sommarens kläder. Men är så JÄVLA rädd att bli större än så, och bli en liten tjock säl. Rädslan för att vikten ska skena och göra mig ful är det som håller mig tillbaka. (Jävla utseendefixerade värld vi lever i.) Måste öva på självkänslan.

 

I två dagar har jag ätit prickfritt. Precis efter matschemat med en bra frukost, lunch, mellis, middag, kvällsfika. Magen är mätt och ja, ångesten är stort, men jag orkar inte bry mig. Jag orkar inte leva dödstrött och utan lust längre. Livet ska inte genomlidas (hur dumt låter inte det???) utan njutas av. Varje sekund ska vi ta tillvara på, för det är allt vi har. Det som är här och nu. 

 

Jag har nästan alla gånger jag fallit ner i ätstörningsskiten varit medveten om att jag varit sjuk. Att jag måste försöka bli frisk. Idag kan jag inte se att jag behöver bli "frisk". Att jag behöver ändra på något. Jag skäms över att jag är hemma och vilar (sjukskriven), att jag äter så mycket mat och inte motionerar. Jag skäms över att jag inte orkar träffa någon vän. Jag är inte sjuk, jag borde orka, skriker huvudet dag ut och dag in. 

 

Jag måste jobba på att ta hand om mig själv. Acceptera att jag behöver vila och mat jst nu. Jag vill bli min egen bästis som accepterar mig, precis som jag är. Jag vill vara trygg i mig själv, våga tro på mig själv och lyssna på mig själv. Kroppen vet bäst. Är den trött behöver den vila. Punkt. Äventyr, jobb och upplevelser får komma när den återhämtat sig. Så är det, bara att acceptera. 

 

 

Söndag. Midsommarhelgen är över. Kontrasterna mellan denna högtid i år och året innan är abnorma. Då firade jag med vänner i en stuga, med öl i handen, med en långkjol och bustier på kroppen, med dans i benen och med ett leende på läpparna. I år var jag hemma, rädd för att äta okänd mat, rädd för kalorierna alkoholen, rädd för att inte kunna kontrollera min dag. Rädd för att bada och att alla skulle se att jag inte alls var smal, inte alls anorektisk, som dom trodde innan. Jag har en lång väg att vandra (men jag tycker ju att jag är frisk?!) men jag försöker verkligen. Även om stegen är små leder dom framåt. En dag ska jag inte vara bara frisk, jag ska vara fri. Fri att leva precis som jag vill. 

 

Varför gör det så ont inom mig? Jag är trött, irriterad, kall. Orkar bara inte, är så less. På allt och inget. Skulle mitt hjärta sluta så skulle det inte spela någon roll, för jag lever ju ändå inte. För jag orkar inte. Och jag vet inte vart jag ska hitta orken. 

Mvh

depp

Ser Hungerspelen (fantastisk film/böcker), ensam på mitt rum. Jag vet inte riktigt vad/om jag känner något. Mat är så jävla jobbigt. Jag vet inte om jag gör rätt? Hur ska man äta? Jag är så rädd. Så rädd att göra fel. Hur kan man ens säga så, rädd för att äta fel? Rätt och fel finns det i frågor om hur vi bemöter människor, i våra handlingar gentemot dem. Inte i mat. Mat är inget farligt som kan skada en. Det är bara att lyssna på kroppen. Fan att det ska vara så läskigt. 

 

Jag vet tamefan inte vad mitt problem är. Det är det som stör mig. Eller så kanske jag vet det. Ok jag vet det. För jag kan äta allt, bara inte för mycket. Det ger ångest, och innebär dumt kompensationsbeteende. Jag är livrädd för att bli tjock och kollar hur mycket (mindre) mina revben, höftben, bröstben, nyckelben sticker ut varje morgon och kväll. Jag är stört besatt av mellanrummet mellan mina lår. Lol när jag läser detta låter det så väldigt dumt. Men jag kan inte sluta. Jag är rädd för framtiden och alla val jag står inför. Vad vill jag bli? Vilken utbildning? Var? Hur blir det med jobb och pengar? Jag har fram tills den 20e juni att bestämma mig ang utbildning. Vad jag vill bli. Ett på tok för stört beslut för en 19åring om du frågar mig. Jag. Är. Inte. Redo. 

Igår åt jag för mycket. Kanske inte hetsåt, men överåt. Under kvällen åt jag en macka, en bit sockerkaka och nåra nävar chips. Hjälp. Ångesten dödar mig nu. Jag vill aldrig äta igen. Jag vill svälta bort, bli tunn som en lite älva och aldrig behöva känna mig fet igen. Jag är så rädd att börja hetsäta och tappa kontrollen igen. Bli tjock (ja lovar att ett bmi på 22,5 är inte smickrande för en tjej på 1,6m.) Ber att jag ska ha kraft att inte hamna där igen. Jag kan inte genomgå det en gång till. Snälla hjälp mig vara stark. Och bli frisk (men inte fet.)

Idag blir en nyttigdag.

 

Godmorgon. Igår var jag ute på galej, drack drinkar och hade trevligt.Men jag kan inte ignorera rädslan för att det ska bli för mycket flytande kalorier. Jag ryser när bartendern fyller vanlig, sockrig cocacola i min drink. Kalorierkalorierkalorier. Hjälp. Jag vill inte bli fet. Jag vill komma bort från det här idiotiska tänket, men det är svårt. Jag vet inte hur man tar steget (tror jag). Jag vill äta nu för jag är hungrig men vet inte om det är rätt eller fel? (Lol vad idiotiskt detta låter när jag läser vad jag skrivit.)

 

Jag ska skriva ärligt. För jag behöver en plats där mina ord sparas, utan att förfinas, slipas, putsas. Där mina ord är mina och ingenting annat. (Sen behöver ingen läsa utom jag själv.)

 

Jag mår inte bra. Jag är ledsen i själen och vet inte hur jag tar mig härifrån. Jag är rädd, trött, ensam. Ibland vill jag leva (men vet inte hur) ibland vill jag inte leva, men jag ju inte dö heller. Bara att det ska sluta göra ont. Inte vara tungt och jobbigt.

 

Jag borde focusera på det positiva, jag vet. För jag har så mycket bra. Och jag kan så mycket. Jag har blivit född i ett land som ger mig tusentals valmöjligheter. Jag har en fantastisk familj, bästa vänner, välutbildad, medelrik. Jag borde inte känna mig så jävla tom.

För jag kan bli vad/vem/hur jag vill. Jag kan bli läkare/barnmorska/mäklare/bagare. Jag kan gifta mig med vem jag vill. Jag kan (förhoppningsvis) få barn, eller apoptera. Jag kan tjäna min egen rikedom och finna min egen lycka. Jag kan, bara jag vill. För jag är bra och jag kan så jävla mycket. Jag måste bara v-å-g-a. Tro på att jag kan, att jag är stark och klarar mig här i världen. 

Ett tag sen jag skrev, för att jag saknar orden. Jag vet inte vad jag ska skriva, säga, tänka, tycka. Mer än att jag kämpar som aldrig förr för att må bra. Jag har sagt det förr, men den här gången vill jag må bra. Hela vägen. Jag ska fixa maten, och min självkänsla. Jag ska klara det, på egen hand, för behandlingar har aldrig gått vägen. Det slår bara fel när någon ska styra över mig, ta bort mig från livet och säga nu gör du si nu gör du så. Låta vikten stiga till "normal" för att sedan kasta mig vind för våg ut i livet. Med samma kassa självkänsla och rädsla för att bli smällfet. Det ledde till återfall i likväl anorexin och en annan gång utvecklade jag bulimi. Nu provar jag om jag kan läka av egen kraft. Inget matschema, inga samtal, inga läkarundersökningar. Bara jag och min kära kära ätstörning. (Samt fina föräldrar och vänner såklart.) Jag ska klara det, hela vägen till mål denna gång.

----->

Ny vecka ny morgon som inleds med störd viktångest. Känns som jag blivit hundrafemtio kilon tyngre sen igår (då jag inte rörde mig alls och åt naturgodis. H-e-l-p) men jag överlever. Jag äter min mat ändå, för jag vill må bra. Få röra på mig som jag vill. Orka leva.

Dagens planer är absolut inga alls. Möjligen köpa nässpray. Gå ut i solen och bara andas. Ha en bra måndag. 

En ny dag. Har ätit frukost (standard; två mjukmackor + kaffe) Igår gjorde jag bloggen ljusblå. Lite hoppfullare än svartvit. För livet är inte svartvitt, utan fullt av regnbågens alla färger. Det handlar bara om att våga se alla färgerna. Idag ska jag vara modig och gå ut på krogen. Fast jag är livrädd för alla kalorier i vodka/vin/öl/cider.