Bloggar sällan nu för tiden, då orden inte finns. Behovet att skriva av sig tunga tankar, ångest och rädslor är mindre nu, så meningarna jag skriver blir färre. Samtidigt vill jag ha kvar den här bloggen, jag tycker om den. Jag tycker om att skriva. Och än är jag inte riktigt frisk, jag har inte nått mållinjen på alla de plan. Men jag har gjort ett jävla jobb sen i augusti. Jag har ryckt upp mig och vågat så himla mycket, jag är verkligen på gång nu. Jag litar på min kropp på ett vis jag aldrig gjort tidigare, och jag börjar, sakta men säkert, må bra. Det känns läskigt att skriva, som om den sköra lycka jag börjat bygga upp ska raseras (igen) när jag säger så. Men, det är så det ligger till. Och till stor del är man själv ansvarig för sin lycka. Jag rev själv lyckan för knappt ett år sen när jag började trixa med maten (igen.) Det gör jag inte om. Som sagt, jag har kommit långt. Jag är starkare, piggare, gladare. Mer peppad och mindre trött. Fortsätter jag så här kommer jag en dag vara helt fri, det vet jag. Snart är jag nog inte alls rädd länge -utan vågar lite till 100% på kroppen. På att den inte luras, på att den orkar. Snart. Bara en håller fast och vägrar att ge upp (för tidigt.) 

Jag ser så fram emot att börja plugga till våren. Idag är jag sysselsatt med att hjälpa till hemma, städa/diska/tvätta/agera läxhjälpare (bara för att inte gå under av uttråkning) samt med att pyssla, baka, rita, fika med fina vänner, skriva, ha filmmyskvällar, ta promenader i den kalla hösten och dansa lite. Ja, göra sånt som jag tycker om helt enkelt. Det ges plats för mer och mer andra aktiviteter när ätstörningen inte kväver en längre. När ångesten inte lamslår mig i timmar, när val av maträtt/bröd/pålägg/dryck inte tar en halv dag, när nätterna inte är sömnlösa och orken noll. Det är så jävla skönt. Och jag är så jävla stolt över mig själv. Det går ju att bli frisk, om en vill! ♥

Jag brukar tänka att det handlar om att skapa en hållbar livsstil. En livsstil där du orkar precis allt som du vill orka. En livsstil där du gör allt du vill göra. En livsstil som du trivs med, en livsstil som gör dig lycklig, en livsstil som du tycker om. Det är du som sätter upp gränserna (på gott och ont) för hur livet ska komma att bli. För det är ju så att vill du räkna kalorier livet ut, eller gråta över att ha ätit en "godis för mycket" (eller inte äta godis alls) så är det okej. Det är ditt liv, din kropp, din gåva. Kroppen och livet är ditt. Det är endast upp till dig vad du vill göra med det. Ingen kan komma och säga till dig vad som är rätt och fel i ditt liv. Du bestämmer. (Självklart, är man totalt bortom sina sinnes fulla bruk gäller det inte, men som med allt annat, läs detta med en nypa salt.)

 

Du bestämmer över ditt liv. Det är du som har ansvar för hur ditt liv ska se ut. Och, hur vill du då att ditt liv ska se ut? Hur vill du leva ut om ett år? Eller om fem, tio år? Vill du sitta fast i ätstörningen, sjukskriven, trött, kall, ensam? Fast i tvång kring mat, träning, kalorier? Gång på gång behöva tacka nej (och komma på en fungerande ursäkt) till sociala tillställningar, drömma om mat, längta efter goda bakverk på café men alltid nöja sig med en kopp grönt te. Springa ut i isande regn/kyla/snö för att slippa ångestens slag. Och drömma om att en dag slippa allt. Att en dag kunna äta den där marabouchokladen, gå på den där roliga festen, slippa den milslånga springturen när kroppen bara vill vila. (Alltså, vill du sakta men säkert ta död på dig själv genom att vara ätstörd? För det är det som väntar om en följer ätstörningen.)

 

Tyvärr är det så att du aldrig kommer vaka upp en dag och så är ätstörningen borttrollad. Om inte du förändrar ditt beteende kommer du aldrig bli frisk. Om du inte väljer det friska, varje dag, varje sekund, försvinner inte tvången, ångesten och tankarna. Man väljer inte att få en ätstörning, men man måste välja att bli frisk från den. Det finns inget imorgon, snart, sen. Utan det enda som är säkert är det vi har just nu. Välj därför att bli frisk nu. Inte imorgon, snart, sen. Givetvis ska en inte behöva bli frisk på egen hand, det är ett tugnt och svårt arbete som kräver 100% av ens tid varje dag. Be om hjälp! Från föräldrar/vänner/lärare/skolsköterskan/någon du litar på. Det som spelar roll är att du har viljan. Som sagt. Det är mitt liv (ditt liv.) Bestäm hur du vill leva det och börja kämpa. Det gör jag. Ingen ska få ta ifrån mig möjligheterna till ett lyckligt liv. 

 

Att känna glädje inom sig igen. Att vilja le och skratta, att inte bara tvinga sig till det. Att vara peppad, obekymrad, fylld av energi. Att uppskatta utfykter med vänner och släktbesök. Att inte blossa upp rosenrasande över minsta bagatell. Att vilja leva. Här och nu känns det värt allt. Det är värt allt. Livet handlar om mer än vikt, motion, "nyttig" mat och kalorier. Kanske har jag förstått det till slut. 

 

Jag vaknar svag, utmattad, hungrig, frusen av att iphonens sonar-alarm ringer. Nej, jag som just lyckats somna. Kravlar mig upp ur sängen, vill inte. Äter en minimal frukost som aldrig blir god eller mättande. Klär på mig, packar väskan. Ibland lyxar jag och tar med sockerfria halstabletter som *snacks*. Cyklar till jobbet klockan 06:35 i ett iskallt vinterlandsskap (ja, här är det snö till maj.) Känner varje tramptag bränna i benen och hur kroppen skriker nejnejnej fastän dagen knappt börjat. Trött, ledsen, less. På jobbet är tröttheten dödande, varje sekund en evighet. Efter tre timmar kommer förmiddagsfikat. Dricker nån kopp svart kaffe och ser längtansfullt på när de andra äter mackor/yoghurt/ägg. Hänger inte med i samtalen, hjärnan vill/kan/orkar inte. 2,5 timmar senare är det lunch. Paus. Jag får sitta ner, äntligen. En låda med spenatsoppa, eller tomatsås med nån pastaskurv serveras skållhett från micron för att få lite värme i kroppen. Därefter fortsätter jobbet. Springer mellan de boende, hjälper, lyfter, torkar, bär. Känner mig aldrig tillräcklig, det är tungt och jag är trött. Klockan slår 16:15, jag slutar (äntligen). Cyklar hem och fryser. Duschar. Äter en minimal middag och går ut på en lång promenad i snöregnet, långt bakom nus går min rutt. Jag vet precis hur jag ska gå, jag hatar varje steg. Vill bara lägga mig ner och dö egentligen. Vill inte fortsätta men vill inte komma hem, för det finns ingen mening. När jag kommer hem orkar jag inte prata med min sambo/bästis. Duschar istället kokhett för att få värme. Önskar att det fanns en stol i duschen där, då benen inte orkar bära min tunga kropp. Äter fruktsallad/smörgås och sveper många glas lightsaft i den röda soffan framför nån serie. Alla smaker är samma som igår. Jag är så less, men vågar inte byta. Så jag går och lägger mig. Spelar candycrush nån timma innan jag slutligen somnar. Det är svårt när kroppen skriker efter energi. De värsta nätterna drömmer jag om mat i enorma mängder och vaknar panikslagen. Varje dag är densamma. Och varje natt somnar jag fasandes inför morgondagen. Då allt börjar om. En mardröm jag inte kan vakna upp från.

 

Åh. Jag hade glömt allt, fast det var så nyss. Hur dåligt jag mådde. Hur jag plågade mig själv, helt utan aledning? Jag vet inte varför jag gjorde så mot mig själv, men jag vet att jag aldrig ska göra det igen. Inte en gång till, för det finns ingen lycka i svält. (Kan jag få banka in det i mitt huvud?!) Bara tragedi, olycka, trötthet, ensamhet, ledsamhet. Att benen, magen, armarna, hela kroppen, blir smalare slutar spela roll. Det duger inte, för det finns ingen återvändo. Det går inte att bryta.Att spendera endast en dag av alla dagar vi har fått här i livet på svält och ätstörningar är för mycket. Att spendera flera månader, år, är ofattbart dumt. Bortkastat. År jag aldrig får tillbaka. Jag kommer aldrig gå tillbaka till det lidandet. Aldrig.

 

Istället accepterar jag min kropp, jag tar hand om den. Och en dag i framtiden ska vi bli bästa vänner. För jag har bara en kropp, som endast är min, och den ska jag kunna älska. Jag hoppas ni väljer att ta hand om era kroppar också. Det är vi alla värda. Låt inte samhället/media/tankar få dig att tro att det är något fel på dig, det är ideal och kroppsbilder som är sjuka. Inte du och din kropp. Och avslutningsvis, en bra grej; Din kropp är bara din kropp. Den får se ut precis som du vill. Men, kasta inte bort livet på att plåga din kropp. Det känns jävligt onödigt. Ha en fin onsdag nu. Själv ska jag luncha med bästa vänner. Kram!

Godafton. Det är något fantastiskt med att äta tillräckligt med mat. Man blir lugn i hela kroppen, nöjd, tillfreds, ja, till och med lycklig. Att få äta god mat och därigenom få känna denna ro fylla kroppen är värt att lämna en ohälsosam vikt för. Känslan jag har kännt nu på slutet är så fantastisk. En pepp på livet, en tro på livet, en vilja på livet, återvänder till mig. Känslor jag trodde inte fanns inom mig längre. Skratt, lugn, trygghet. Så underbart.

Att inte behöva somna hungrig, att inte behöva vakna utmattad. Att inte behöva titta på klockan och vänta vänta vänta på att äntligen få äta den där mackan/kanelkeson/salladen. Att inte behöva fylla kroppen med lightläsk när den egentligen skriker efter energi bara för att bli mätt. Att inte behöva ljuga "jag har redan ätit", att inte behöva längta efter att dagen ska nå sitt slut, att inte behöva tvinga sig själv ut på långa promenader i regnet. Att inte behöva gå emot sin kropp längre. Åh. Det känns underbart. Det är som att hela mitt väsen hurrar Äntligen. Kriget är över. Och det är det ju. Kriget. Jag har slutit fred med min kropp, vi är ett team nu. Huvudet och kroppen är ett, båda måste sammarbeta för att må bra. Jag tänker ta hand om min kropp, för det ger så mycket åter. Så många underbara känslor, sån energi och en sådan tygghet. Jag välkomnar allt detta med öppna armar. För ja, äntligen.

 

Ps. Nu låter det kanske som att jag blivit perfekt och felfri. Det är inte så jag menar, för jag är inte perfekt, och en sån bild vill jag inte skapa. Jag har mina brister (som att jag är tjurig och lättirriterad) mina dippar då allt är fel, ett hår som är tovigt och en mage som inte är *flat*. Jag har dagar då jag inte är peppad. Men håll i er för nu kommer det bästa: Det är okej. Jag duger så jävla mycket ändå, utan att vara "perfekt". Grejen är att ingen kan vara supermannen som gör allt. Då tar man kol på sig själv i kampen att försöka uppnå perfektion (provat många gånger, samma resultat varje gång.) Det jag menar är bara att genom att äta bra mat och att ta väl hand om sin kropp orkar man känna allt det fina. Pepp, glädje, trygghet, hopp, kärlek, lycka. Jag orkar uppskatta alla små vardagsting jag tidigare tog för givet.  Det fanns ingen tid för detta tillsammans med anorexin. Där fanns bara oro, ångest, sorg, trötthet, depp.