Jag brukar tänka att det handlar om att skapa en hållbar livsstil. En livsstil där du orkar precis allt som du vill orka. En livsstil där du gör allt du vill göra. En livsstil som du trivs med, en livsstil som gör dig lycklig, en livsstil som du tycker om. Det är du som sätter upp gränserna (på gott och ont) för hur livet ska komma att bli. För det är ju så att vill du räkna kalorier livet ut, eller gråta över att ha ätit en "godis för mycket" (eller inte äta godis alls) så är det okej. Det är ditt liv, din kropp, din gåva. Kroppen och livet är ditt. Det är endast upp till dig vad du vill göra med det. Ingen kan komma och säga till dig vad som är rätt och fel i ditt liv. Du bestämmer. (Självklart, är man totalt bortom sina sinnes fulla bruk gäller det inte, men som med allt annat, läs detta med en nypa salt.)
Du bestämmer över ditt liv. Det är du som har ansvar för hur ditt liv ska se ut. Och, hur vill du då att ditt liv ska se ut? Hur vill du leva ut om ett år? Eller om fem, tio år? Vill du sitta fast i ätstörningen, sjukskriven, trött, kall, ensam? Fast i tvång kring mat, träning, kalorier? Gång på gång behöva tacka nej (och komma på en fungerande ursäkt) till sociala tillställningar, drömma om mat, längta efter goda bakverk på café men alltid nöja sig med en kopp grönt te. Springa ut i isande regn/kyla/snö för att slippa ångestens slag. Och drömma om att en dag slippa allt. Att en dag kunna äta den där marabouchokladen, gå på den där roliga festen, slippa den milslånga springturen när kroppen bara vill vila. (Alltså, vill du sakta men säkert ta död på dig själv genom att vara ätstörd? För det är det som väntar om en följer ätstörningen.)
Tyvärr är det så att du aldrig kommer vaka upp en dag och så är ätstörningen borttrollad. Om inte du förändrar ditt beteende kommer du aldrig bli frisk. Om du inte väljer det friska, varje dag, varje sekund, försvinner inte tvången, ångesten och tankarna. Man väljer inte att få en ätstörning, men man måste välja att bli frisk från den. Det finns inget imorgon, snart, sen. Utan det enda som är säkert är det vi har just nu. Välj därför att bli frisk nu. Inte imorgon, snart, sen. Givetvis ska en inte behöva bli frisk på egen hand, det är ett tugnt och svårt arbete som kräver 100% av ens tid varje dag. Be om hjälp! Från föräldrar/vänner/lärare/skolsköterskan/någon du litar på. Det som spelar roll är att du har viljan. Som sagt. Det är mitt liv (ditt liv.) Bestäm hur du vill leva det och börja kämpa. Det gör jag. Ingen ska få ta ifrån mig möjligheterna till ett lyckligt liv.
Det är så jävla lättande och underbart att känna hur en lämnar ätstörningens värld. Till våren börjar jag plugga och just nu känns allt så bra. Livet är fint ändå. Pepp och kramar till alla ni!
Lisa
