Hej vänner. Sitter (nä, ligger) i soffan på vinden och lyssnar till regnet som smattrar mot plåttaket. (Få ljud jag älskar lika mycket som detta.) Idag var årets hittills varmaste dag, jag tog en vända på skolan för att hämta viktiga papper, bokade en tid på vårdcentralen och köpte ögondroppar, välbehövligt i dessa pollentider.

Det är så mycket som pågår i huvudet nu, tankar kring framtiden, flytten, vad jag vill plugga etc etc. Men, jag vet att detta kommer bli bra. Att flytta. Liksom här i lilla Umeå kommer jag uppenbarligen ingenstans alls. Jag stampar alltid på samma ruta, så miljöbyte är nog precis vad som behövs. Även om det känns så läskigt att flytta en massa mil söderut, långt bort från trygga gator, känt folk och vårt pistagefärgade hus. Man måste dö några gånger innan man kan leva. Så är det kanske ändå. För det är en hel del som är panikartat just nu, men jag tror att det kommer lösa sig. Det gör det alltid till slut. Pussar <3

 

En mörk lördagsnatt ramlar jag med cykeln och knäet åker rakt in i en vass glasbit. Blod rinner och gör de vita strumbyxor rödrandiga. Ringer mamma, vi åker till aktuten. Sju timmar, åtta stygn och några dl blod fattigare är jag på väg hem igen. 

 

Det är läskigt när en i efterhand tänker på att om jag inte fått hjälp av sjukvården hade det nog inte gått lika bra. Att skära upp en artär innebär att kroppen tappar en stor mängd blod, jag som aldrig nånsin svimmat svimmade flertal gånger efter olyckan. Jag är så otroligt tacksam över att bo i Sverige, och ha tillgång till gratis samt väldigt kompetent vård. (I sånna stunder påminns jag om varför jag en gång ville arbeta inom vården. För att dessa människor gör skillnad. På riktigt.)

 

Veckan har alltså enbart inneburit vila. Himla trist men vad gör en inte. Jag ser istället fram emot en utlandsresa i sommar, följt av flytt till storstan. Hoppas ni har det fint, puss! ♥

 

Så var det dags att skriva igen. Senast vi hördes vid var det alla hjärtans dag, 20 grader kallt och jag visste inte riktigt var jag skulle ta vägen. Nu har ytterligaste tre månader passerat, luften är varm, solen skiner, kanske vet jag vart jag vill ta vägen. Men jag börjar reda ut frågetecknena, ett i taget. Jag har sökt in till ett annat universitetet till hösten, i en annan (stor) stad, en (helt) annan utbildning. Sjuksköterska är ett fantastiskt yrke, men inte rätt för mig har jag insett efter tre och en halv månad på programmet. Så. Jag vänder blad och börjar om, på nytt (igen.) Det har jag gjort så många gånger nu att jag vet att det inte är ett dugg farligt. Jag tror faktiskt det kommer bli så himla nyttigt, bra och spännande. Att se andra städer, annat folk. För i Umeå är jag nollställd. Varken lycklig eller ledsen, bara likgiltig. Jag är inte ledsen, men inte heller glad. Jag ser ingen mening med att stiga upp ur sängen på morgonen, men jag vill inte heller ligga kvar. Jag behöver något som skakar om min vardag, något som känns. Som är jobbigt, spännande, nytt, utmanande.

Och så ser livet ut för mig i nuläget. Tänker försöka att återuppta denna lilla blogg, för jag saknar den. Den var ju så himla fin :') Så, vi hörs. (Om mindre än tre månader den här gången.) Puss!