Så var det dags att skriva igen. Senast vi hördes vid var det alla hjärtans dag, 20 grader kallt och jag visste inte riktigt var jag skulle ta vägen. Nu har ytterligaste tre månader passerat, luften är varm, solen skiner, kanske vet jag vart jag vill ta vägen. Men jag börjar reda ut frågetecknena, ett i taget. Jag har sökt in till ett annat universitetet till hösten, i en annan (stor) stad, en (helt) annan utbildning. Sjuksköterska är ett fantastiskt yrke, men inte rätt för mig har jag insett efter tre och en halv månad på programmet. Så. Jag vänder blad och börjar om, på nytt (igen.) Det har jag gjort så många gånger nu att jag vet att det inte är ett dugg farligt. Jag tror faktiskt det kommer bli så himla nyttigt, bra och spännande. Att se andra städer, annat folk. För i Umeå är jag nollställd. Varken lycklig eller ledsen, bara likgiltig. Jag är inte ledsen, men inte heller glad. Jag ser ingen mening med att stiga upp ur sängen på morgonen, men jag vill inte heller ligga kvar. Jag behöver något som skakar om min vardag, något som känns. Som är jobbigt, spännande, nytt, utmanande.

Och så ser livet ut för mig i nuläget. Tänker försöka att återuppta denna lilla blogg, för jag saknar den. Den var ju så himla fin :') Så, vi hörs. (Om mindre än tre månader den här gången.) Puss!