Jag vaknar svag, utmattad, hungrig, frusen av att iphonens sonar-alarm ringer. Nej, jag som just lyckats somna. Kravlar mig upp ur sängen, vill inte. Äter en minimal frukost som aldrig blir god eller mättande. Klär på mig, packar väskan. Ibland lyxar jag och tar med sockerfria halstabletter som *snacks*. Cyklar till jobbet klockan 06:35 i ett iskallt vinterlandsskap (ja, här är det snö till maj.) Känner varje tramptag bränna i benen och hur kroppen skriker nejnejnej fastän dagen knappt börjat. Trött, ledsen, less. På jobbet är tröttheten dödande, varje sekund en evighet. Efter tre timmar kommer förmiddagsfikat. Dricker nån kopp svart kaffe och ser längtansfullt på när de andra äter mackor/yoghurt/ägg. Hänger inte med i samtalen, hjärnan vill/kan/orkar inte. 2,5 timmar senare är det lunch. Paus. Jag får sitta ner, äntligen. En låda med spenatsoppa, eller tomatsås med nån pastaskurv serveras skållhett från micron för att få lite värme i kroppen. Därefter fortsätter jobbet. Springer mellan de boende, hjälper, lyfter, torkar, bär. Känner mig aldrig tillräcklig, det är tungt och jag är trött. Klockan slår 16:15, jag slutar (äntligen). Cyklar hem och fryser. Duschar. Äter en minimal middag och går ut på en lång promenad i snöregnet, långt bakom nus går min rutt. Jag vet precis hur jag ska gå, jag hatar varje steg. Vill bara lägga mig ner och dö egentligen. Vill inte fortsätta men vill inte komma hem, för det finns ingen mening. När jag kommer hem orkar jag inte prata med min sambo/bästis. Duschar istället kokhett för att få värme. Önskar att det fanns en stol i duschen där, då benen inte orkar bära min tunga kropp. Äter fruktsallad/smörgås och sveper många glas lightsaft i den röda soffan framför nån serie. Alla smaker är samma som igår. Jag är så less, men vågar inte byta. Så jag går och lägger mig. Spelar candycrush nån timma innan jag slutligen somnar. Det är svårt när kroppen skriker efter energi. De värsta nätterna drömmer jag om mat i enorma mängder och vaknar panikslagen. Varje dag är densamma. Och varje natt somnar jag fasandes inför morgondagen. Då allt börjar om. En mardröm jag inte kan vakna upp från.

 

Åh. Jag hade glömt allt, fast det var så nyss. Hur dåligt jag mådde. Hur jag plågade mig själv, helt utan aledning? Jag vet inte varför jag gjorde så mot mig själv, men jag vet att jag aldrig ska göra det igen. Inte en gång till, för det finns ingen lycka i svält. (Kan jag få banka in det i mitt huvud?!) Bara tragedi, olycka, trötthet, ensamhet, ledsamhet. Att benen, magen, armarna, hela kroppen, blir smalare slutar spela roll. Det duger inte, för det finns ingen återvändo. Det går inte att bryta.Att spendera endast en dag av alla dagar vi har fått här i livet på svält och ätstörningar är för mycket. Att spendera flera månader, år, är ofattbart dumt. Bortkastat. År jag aldrig får tillbaka. Jag kommer aldrig gå tillbaka till det lidandet. Aldrig.

 

Istället accepterar jag min kropp, jag tar hand om den. Och en dag i framtiden ska vi bli bästa vänner. För jag har bara en kropp, som endast är min, och den ska jag kunna älska. Jag hoppas ni väljer att ta hand om era kroppar också. Det är vi alla värda. Låt inte samhället/media/tankar få dig att tro att det är något fel på dig, det är ideal och kroppsbilder som är sjuka. Inte du och din kropp. Och avslutningsvis, en bra grej; Din kropp är bara din kropp. Den får se ut precis som du vill. Men, kasta inte bort livet på att plåga din kropp. Det känns jävligt onödigt. Ha en fin onsdag nu. Själv ska jag luncha med bästa vänner. Kram!