Godafton. Det är något fantastiskt med att äta tillräckligt med mat. Man blir lugn i hela kroppen, nöjd, tillfreds, ja, till och med lycklig. Att få äta god mat och därigenom få känna denna ro fylla kroppen är värt att lämna en ohälsosam vikt för. Känslan jag har kännt nu på slutet är så fantastisk. En pepp på livet, en tro på livet, en vilja på livet, återvänder till mig. Känslor jag trodde inte fanns inom mig längre. Skratt, lugn, trygghet. Så underbart.

Att inte behöva somna hungrig, att inte behöva vakna utmattad. Att inte behöva titta på klockan och vänta vänta vänta på att äntligen få äta den där mackan/kanelkeson/salladen. Att inte behöva fylla kroppen med lightläsk när den egentligen skriker efter energi bara för att bli mätt. Att inte behöva ljuga "jag har redan ätit", att inte behöva längta efter att dagen ska nå sitt slut, att inte behöva tvinga sig själv ut på långa promenader i regnet. Att inte behöva gå emot sin kropp längre. Åh. Det känns underbart. Det är som att hela mitt väsen hurrar Äntligen. Kriget är över. Och det är det ju. Kriget. Jag har slutit fred med min kropp, vi är ett team nu. Huvudet och kroppen är ett, båda måste sammarbeta för att må bra. Jag tänker ta hand om min kropp, för det ger så mycket åter. Så många underbara känslor, sån energi och en sådan tygghet. Jag välkomnar allt detta med öppna armar. För ja, äntligen.

 

Ps. Nu låter det kanske som att jag blivit perfekt och felfri. Det är inte så jag menar, för jag är inte perfekt, och en sån bild vill jag inte skapa. Jag har mina brister (som att jag är tjurig och lättirriterad) mina dippar då allt är fel, ett hår som är tovigt och en mage som inte är *flat*. Jag har dagar då jag inte är peppad. Men håll i er för nu kommer det bästa: Det är okej. Jag duger så jävla mycket ändå, utan att vara "perfekt". Grejen är att ingen kan vara supermannen som gör allt. Då tar man kol på sig själv i kampen att försöka uppnå perfektion (provat många gånger, samma resultat varje gång.) Det jag menar är bara att genom att äta bra mat och att ta väl hand om sin kropp orkar man känna allt det fina. Pepp, glädje, trygghet, hopp, kärlek, lycka. Jag orkar uppskatta alla små vardagsting jag tidigare tog för givet.  Det fanns ingen tid för detta tillsammans med anorexin. Där fanns bara oro, ångest, sorg, trötthet, depp.