Bloggar sällan nu för tiden, då orden inte finns. Behovet att skriva av sig tunga tankar, ångest och rädslor är mindre nu, så meningarna jag skriver blir färre. Samtidigt vill jag ha kvar den här bloggen, jag tycker om den. Jag tycker om att skriva. Och än är jag inte riktigt frisk, jag har inte nått mållinjen på alla de plan. Men jag har gjort ett jävla jobb sen i augusti. Jag har ryckt upp mig och vågat så himla mycket, jag är verkligen på gång nu. Jag litar på min kropp på ett vis jag aldrig gjort tidigare, och jag börjar, sakta men säkert, må bra. Det känns läskigt att skriva, som om den sköra lycka jag börjat bygga upp ska raseras (igen) när jag säger så. Men, det är så det ligger till. Och till stor del är man själv ansvarig för sin lycka. Jag rev själv lyckan för knappt ett år sen när jag började trixa med maten (igen.) Det gör jag inte om. Som sagt, jag har kommit långt. Jag är starkare, piggare, gladare. Mer peppad och mindre trött. Fortsätter jag så här kommer jag en dag vara helt fri, det vet jag. Snart är jag nog inte alls rädd länge -utan vågar lite till 100% på kroppen. På att den inte luras, på att den orkar. Snart. Bara en håller fast och vägrar att ge upp (för tidigt.) 

Jag ser så fram emot att börja plugga till våren. Idag är jag sysselsatt med att hjälpa till hemma, städa/diska/tvätta/agera läxhjälpare (bara för att inte gå under av uttråkning) samt med att pyssla, baka, rita, fika med fina vänner, skriva, ha filmmyskvällar, ta promenader i den kalla hösten och dansa lite. Ja, göra sånt som jag tycker om helt enkelt. Det ges plats för mer och mer andra aktiviteter när ätstörningen inte kväver en längre. När ångesten inte lamslår mig i timmar, när val av maträtt/bröd/pålägg/dryck inte tar en halv dag, när nätterna inte är sömnlösa och orken noll. Det är så jävla skönt. Och jag är så jävla stolt över mig själv. Det går ju att bli frisk, om en vill! ♥