Kära ätstörning. Vi har (mer eller mindre) levt tillsammans i sju års tid, och nu är det hög tid att vi pratar. För det här förhållandet vi har, det fungerar inte. Har aldrig gjort, kommer aldrig göra. För du och jag, vi är en omöjlig ekvation (inte för att låta som en bitch eller så, men tror i ärlighetens namn att du inte funkar med någon.) Det spelar ingen roll hur hårt vi än kämpat, vi går skiljda vägar här och nu, för all framtid. Och den här gången menar jag det. Vi blir aldrig tillsammans igen, jag kommer inte prova en sista gång nånsin igen. Varje nytt försök som du säger ska gå så bra, slutar i kastastrof. Efter sju år vet jag att du tar och tar från mig, för att aldrig ge något tillbaka. Att byta mina vänner, mina skratt, mitt utseende, mina föräldrars lycka, mitt hår, min energi, min lust att leva mot absolut ingenting är inte okej. Och jag kommer aldrig lyssna på dina ord igen. Jag får äta upp potatisen, jag får äta glass en vardagskväll, jag får dricka drinkar på krogen. Från och med nu bestämmer bara jag. För du lever inte i mig längre. Du är efter sju år dumpad. Utkastad. Hatad. Och du kommer aldrig aldrig tillbaka till min kropp igen. Den är från och med denna dag min och bara min, och i den ska jag må bra och leva ett jävligt lyckligt och långt liv. Allt som jag inte kunde med dig ska jag göra. För utan dig kommer jag vilja umgås med vänner, resa, skratta, plugga. Jag hoppas du tar denna dumpning okej. Eller nej, det gör jag inte. Jag hoppas du får uppleva ångest som river sönder ditt inre, ett självhat utan dess like, bråk från helvetet med dina föräldrar och tårar nog att vattna alla risfält i Asien. För det har jag upplevt på grund av dig. Det är väl inte mer än rätt att jag ger dig samma privilegier?

Ha nu ett fint liv utan mig. För det ska jag ha utan dig.