Ok nu ska jag vara ärlig. Jag är rädd. Livrädd. För att bli tjock igen, med ett bmi (förstår inte att jag skriver ut detta) på 22,5.

För ett år sedan kallade de mig snygg/sexig/het/söt. Nu är komplimangerna få, och då riktas de mot min klädstil. Mitt hår (som var långt, tjockt, glansigt) tappar jag och utan min energi blir jag ful, tom, tråkig. Alldaglig. Jag som stack ut förra sommaren, för att jag var så vacker (om man ska tro på vad vänner/okänt folk/pojkar/släkt sa) Jag var blek med mörkt hår klarblå ögon och mörka ögonbryn. Nu är håret blekt med en hemsk utväxt (för jag bryr mig inte om att färga/vårda det) huden torr och ögonen tomma.

 

Fanns det en garanti att jag skulle bli som den flickan igen, skulle jag satsa fullt på en viktuppgång. Äta äta äta tills jag mådde illa. Men det finns ingen sån garanti. Det kan lika gärna sluta i att jag får ett bmi på 22,5 igen. Bli tjock, fet, vidrig. Igen. Jag grät varje dag när jag vägde så. Kunde inte se mig själv i en spegel utan att vilja dö. Jag försökte svälta men hade tappat förmågan. Det gick inte, utan slutade i att jag varje kväll åt ben&jerry, chips, godis, mumsmums, semlor, kakor, choklad. Fy fan så vidrigt jag mådde och såg ut. Jag grät av lycka och fick sånna enorma kickar i våras, när jag insåg att jag visst kunde svälta. Ana fanns hos mig igen och benen började sticka fram. Lycka lycka lycka. Tills jag påminns om att ana bara är ensamhet, gråt, äckel, död. Det är bara fan att det ska vara så läskigt att lämna henne.