Det gick bra att flytta, det var mycket enklare än jag trodde. Skolan är rolig, maten går bra (jag lagar min egen mat varje dag och det är inte ett problem. Snarare en lyx att få äta god, lagad mat varje dag) och jag trivs i Stockholm.

Men, sen kommer de stunderna när jag tänker på mina småbröder, på mamma, på pappa. På alla vänner som nu är utrspridda över hela Sverige istället för samlade i lilla Ume. Då saknar jag att vakna på vinden, då saknar jag att cykla på kvantum med William, då saknar jag att gå på bio med vännerna, då saknar jag att kramas med Frans och då saknar jag att vara hemma. Sen går saknaden över, och jag känner mig återigen lika hemma i Stockholm som jag gör Umeå.