Och så var det kväll, igen. Vände denna från snudd på sämst till bra. Kvällen började med gråt, bråk, ångest. Mums, härliga grejer minsann. Men så fick jag krafter från ovan (lol nej, innifrån!) till att ta jag mig i kragen och intala mig att jag visst ville hitta på något (trots att det kändes som den sämsta idéen nånsin.) Efter några rutor marabou, en kopp kaffe och lite concealer under ögonen träffade jag en fin prick för promenad till affären, införskaffande av godis och sedan GoT-tittande i sängen med pussar och karameller. Bra grejer.

 

Tankarna om hur onyttig det är med något så sockrigt och kaloririkt som godis (och marabouchoklad?!) på en måndag. Men HEY. Jag ska inte bry mig för jag vill inte bry mig. Så istället biter jag ihop och vägrar lyssna. Vägrar träna på rummet när jag kommer hem, vägrar spegla mig för att se hur låren/armarna/magen ser ut. Istället tänker jag på att: Det är inte viktigt i mitt liv, det är inte så jag vill spendera min framtid. Och intalar mig att: Jag är så mycket mer än en sjukdom. Mitt värde är så mycket mer än en siffra.

 

Hursom, slutsats av kvällen → Ibland är det värt att tvinga sig till att göra något som i stunden känns nejnejnej, för då får jag i efterhand en så mycket roligare och bättre kväll än om jag sitter på rummet och självömkar.