Godkväll fina. En lite tung kväll med tårar och ångest. Över saker jag verkligen inte vill ha ångest över. Utseende och kroppens storlek. Jobbar så hårt på att acceptera min kropp och tänka på allt fantastiskt den kan göra, men ibland är det verkligen tugnt. När det känns som att man aldrig kommer nå fram till mållinjen. Aldrig bli fri, oslagbar, en vinnare. Över den här jävla ätstörningen. Men så är det inte. För det är dom som ståndaktigt står kvar, trots att allt tycks falla sönder, trots man aldrig tycks kunna ana ljuset i tunnels slut, som en dag når fram till mållinjen. Jag är en av dessa nu. En av dom som ståndaktigt står kvar, fast ångesten river likt en miljard kvinar och kväver mig från alla håll på samma gång. För jag vet att jag vill och kan så mycket mer än att leva för en sjukdom. Därför står jag kvar.