Hej igen. Idag har varit en sann s-k-i-t-d-a-g. Asså AH orkar inte med hur förbannat dryg den varit enbart pga mitt förbannat dåliga humör. Som i sin tur beror på att maten inte blivit bra. Det är ju så uppenbart hur mycket sämre en mår, psykiskt och fysiskt, utan ordentligt med mat i magen, och ändå väljer jag själv att göra så här? Blir så förbannad på denna jävla pissiga sjukdom.

Har dock gjort en bra grej idag. Jag fick kontakt med en dietist (som jag haft kontakt med tidigare) på ungdomsmottagningen så den 8e augusti kommer jag få träffa henne. Ska bli så skönt att få prata av sig en aning. Tror att det är nästan omöjligt att bli 100% frisk från ätstörningar utan stöd. Det inser jag efter att ärligt ha försökt klara det ensam i tre månaders tid. Visst att själva börja äta/gå upp några kilon går vägen, men sen. Det är då det tar stopp för mig. Jag kan liksom inte nå längre, och det vill jag ju. Jag vill nå hela vägen fram. Jag ska nå hela vägen fram, och därför är jag så jävla stolt att jag sökt hjälp. Det är inte det enklaste, men väldigt viktigt. Tänk på det alla ni fina som mår dåligt över mat/kropp/ångest/vad som helst. Det ska inte behöva vara så, det finns hjälp att få, men man måste våga stå på sig för att få den. Jag har fått höra att jag kanske är lite undernärd, att jag behöver ta kosttillskott och vila några dagar av flera läkare på vårdcentralen efter att ha berättat hela min historia och (trots att det borde vore mer än nog) haft ett bmi på 15,8 och en puls på 35. Man ba EH, nja du. Tur att jag då haft en underbar mamma och pappa som hjälpt mig. Annars hade jag nog inte överlevt. Ätstörningar är alltid allvarliga och samhället behöver nu genast börja ta dem på större allvar. Alla som mår dåligt över sin kropp/mat och hindras leva fullt ut är sjuka nog för att få vård, stöd och hjälp. Så enkelt ska det vara. 

.

Gud vad jag ordbajsar. Förlåt. Återkommer med vettigare ord imorgon. Lovar. Puss!