Hej fina. Har precis förberett dagens middag (stekt kyckling på italienskt lantbröd med chili/basilikasås) och i väntan på att kycklingen ska bli genomstekt skriver jag några rader. Om absolut ingenting men när det är bland det bästa som finns (att klä tankar i ord) skriver jag ändå. Det här med att ta dom sista stegen bort från en ätstörning är svårt. Jag kan hålla mig flytande, men jag vill nå längre än så. Jag vill bli fri. Helt och hållet fri från alla tankar kring mat/kropp/vikt/kalorier. Jag tror det handlar om att låta det ta sin tid. Att sakta men säkert börja leva och ta steg för steg bort från ätstörningen. Tålamod är en dygd (som jag inte begåvats med) och det är nog där lösningen ligger. Att hålla ut. Att ståndaktigt stå kvar, aldrig vika, aldrig sluta kämpa emot. För en dag finns det onda inte längre. Bara man står kvar. Till hösten börjar jag skolan igen, om jag mår bra. Det ska jag göra, för livet liksom. Det är banne mig bra bra.