Egentligen gillar jag inte att vara deppig på vintervindar, men samtidigt orkar jag inte ljuga. Har gått från en bra period in i en dålig. Jag är på väg in i en period då varje måltid är en utmaning (även de "säkra") där jag intalar mig själv att jag borde äta mindre och mindre, där jag vill bli så smal att jag inte orkar stå på benen (hatar att min hjärna tänker så här.) Jag är på väg in i en period där jag tappar kämparglöden, där jag glömmer varför jag blir frisk och inte ser meningen med det, en period där jag bara vill gråta och inte äta. Jag hatar dessa perioder. Det är dessa som fått mig att falla om och om igen. Jag vill klara av ångestperioden nu. Jag är stark och vill inte vara en del av det sjuka. JAG VILL INTE. Det är bara så jävla utmattande att vara stark. Att varje sekund av varje dag vara stark. Men det finns inget val, inget alternativ. Så jag klänger mig fast, grabbar tag, håller hårdare än nånsin, för att inte falla. Jag vill inte. Jag är stark.